24 juli 2003

Kära dagbok:

Jag har alltid så mycket att berätta innan jag börjar skriva. Sedan går det åt helvete.

På något sätt känns det som om allt går åt helvete fast det inte gör det.

Jag fick mina nya skivor igår. Det var bra. Nya skivor är alltid roligt. Och de var bra. Jodå. Kaizers och José och Tomas Andersson Wij. Och singlar: Perishers Sway (vackert!), Miss Universums Fertilize (roligaste) och Hell on wheels vad den nu hette (ja, ingen kommentar).

Jag har börjat ha långa nattliga samtal med moderater. Jag trodde att det var en engångsföreteelse, eller åtminstone en enpersonsföreteelse.

Stina säger att det finns ett samband mellan att jag mår konstigt och att jag pratar med moderater.
Jag vet inte.

Nu är jag ledig i fyra dagar. Fyra dagar. Whö. Jag ska åka till Ängelholm, träffa David, se Jakob Hellman och slappa. Sedan jobbar jag åtta dagar till, och sedan är det slut.
Jag är mest glad, men får lite angst över att Uppsala närmar sig.

Jag som längtade så.

Men, oroslättnad: jag får bo hos Malin. Jag får hyra det rummet som hon ändå skulle hyra ut, och får egen ingång och kylskåp och toalett och gud vet allt. Det är ju skitbra. Det är bättre än korridorsrum. Enda kruxet är att det ska renoveras först, och än vet jag inte när det är klart, så jag får sova lite på Malins golv först, men ändå.
Ja, jag vet. Ni vill också ha en Malin i era liv. Jag säger bara tack gode gud för kontakter.

Jag kan givetvis tänka ut nya saker att noja över.

Jag vet tillexempel inte när psykologikursen börjar än. Jävla skit. Hur svårt kan det vara att skicka ut ett sånt papper?

Det roligaste som har hänt är att jag skickade en skriftlig ansökan om a-skattsedel till skattemyndigheten igår, i ett kuvert med Jeff Stryker på. På baksidan skrev jag "På framasidan Jeff Stryker, bögporrstjärna. Han har inget samband med kuvertets innehåll."
Min familj betvivlade visserligen att de har humor på skattemydigheten, men vad farao.

Jag ska försöka skriva lite. Jag fick inspiration igår när jag städade ett rum på Hagagården. Och så ska jag ta tag i Projekt Anja. Och så ska jag börja skriva fler saker som inte är ämnade för någons ögon.

Självdeadline: imorgon ska jag gå igenom min X2000-text och lägga ut en arbetsversion här. Som jag vill ha respons på.

Jag vill verkligen verkligen verkligen komma igång med mitt skrivande igen.

Jag fick ett vykort med Pippi på idag. Och ett leende från min systerson igår, när jag jagade honom genom trädgården. Och en lönespecifikation med 13000 idag (utan skatt, tack skattemydigheten och kommunen). Och ett tantleende idag och en kram. Och ett e-postmeddelande idag och ett annat igår.

Jag vet inte vad det är i mig. Jag skulle ha ett litet sammanbrott om det inte vore för arbete och the trick to keep breathing.

Viss tillit känns för stor, oproportionerlig. Det gör så ont. Att lita för mycket. Att tro sig närmare än man är.

Jag vill fortfarande händerna dina över min kropp ritandes brännmärken flämtningar tvingade ur våra strupar bekräftelsen och svankvärmen av handflator, men jag känner mig slampig av att skriva det.

Jävla könsroller.

Men Tomas Andersson Wij är rysligt bra. I ett flickrum ingen vuxen sett sa du du får göra vad du vill med mig och om jag hade hud, behövde jag dig då och jag vill spränga mitt alfabet högt i skyn.

(Och allra allra mest: det finns ingen annan värld   ingen värld som förtjänar dig)

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok