30 juni 2003
Den här nätdagboken är inte vad den borde vara.

Rätt mycket är inte det.

Men jag ska inte klaga. Det finns sånt som är bra. Det finns och det är inte ens särskilt ont om det.

Jag frick e-post från Teaterjohan idag, och jag skrattade. Det är svårt med humor över datorn; oavsett hur roligt skämtet är känns det fånigt att skratta åt en skärm. (Varför komediserier med pålagda skratt inte hör till mina favoritsaker, men det är ändå bättre med tv, för där kan man tänka att den övriga tv-publiken och man själv är någon sorts enhet, och känna sig flersam i skratt).
Jag och Johan har mejljargong, och det är ingen substans i våra meddelanden men det är rätt roligt.

Jag har börjat sakna folkhögskolan mer och mer. Det kommer för mig i hugg av smärta att det var då, det kommer inte tillbaka. Det kan bli vackert och roligt och kreativt igen, och jag kan få kramar och skämt och tillhörighet igen, men det kommer inte tillbaka, och kan något egentligen bli så bra?

Jag har hela mitt sociala liv på distans, men jag vägrar att falla i självömkan för det. Egentligen är det större att någon väljer att hålla kvar en, trots avstånd och textbaserad kommunikation.
Jag måste se det bra i den här asocialiteten jag kommer ur. Inte såtillvida att det är ett tillstånd jag vill tillbaka till, men så att jag kan ta det bra jag har fått. Att jag kan hantera ensamhet. Att jag kan umgås med mig själv. Att jag ser det fantastiska i att någon väljer mig, att någon väljer att skicka brev till mig, att någon skickar e-post, att icq piper åt mig när jag kopplar upp. Det är fantastiskt. Det är en sån kick.

Människan vill inte ha valfrihet. Hon vill bli vald.

Fatta det, kapitalister. Det bubblar mycket bättre i mig efter ett bra samtal än efter nya tuschpennor, och som den brevskrivare jag är tycker jag rysligt mycket om att köpa nya tuschpennor.
Människovärme, det vill jag tro på.

Jag arbetar och det är helt okej. Mina händer blir fastare och mjukare och jag har börjat säga enstaka meningar på kafferasterna. Mest försöker jag vara trevlig, även när de pratar om psykisk sjukdom som något skamligt och folk som inte byter gardiner tillräckligt ofta som något illa. Det är inte värt det, och jag är ändå som dem. Vissa av mina nickar och medhållande tystnader är på riktigt.
Jag ser mycket som jag inte såg förra året. Jag är bättre på relationer irl nu. Det vore väl konstigt annars. Det är mycket fascinerande.

Annars läser jag Deverry och alla dessa interna fel, att författarinnan själv inte kan hålla koll på vilken färg hon gav gwerbretens häst i förra kapitlet, stör mig. Men det funkar. Kanske är det bara lite sommarlov för mitt skrivande. Jag är rädd för att det ska försvinna, men jag antar att jag inte kan tvinga kvar det med Finlitteratur. Är det på riktigt finns det kvar. Det är lite som relationer. Är de på riktigt tål de att man är på avstånd ett tag.
Men det kräver fortfarande lite ansträngning från båda sidor, och imorgon ska jag försöka skriva ett par timmar.

Jag fick brev från Kristin idag, och jag vill också ha en skrivmaskin. Och en vinylspelare. Jag måste fråga pappa om den vi hade när jag var liten gått sönder, eller om den fortfarande fungerade när stereon med cd-spelare köptes.

Och så leker jag html med Kristin och det är roligt. Jajemen. Ni ska få se när vi lekt lite mer.

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok