25 juni 2003
Äsch, nu får jag skärpa mig, för fanken.

Jag har arbetat. Det var arbetsamt. Dock kommer det, då och då, när man tänker tankar på ättestupor och att sätta ut ej samhällsnyttiga till vargarna, en rynkig mjuk hand och ett "tack ska du ha".
Men jag är ändå tacksam att det är ett sommarjobb. Jag har för lite empati för att orka ha mjuka händer längre än så.

DN har påbörjat en artikelserie om kön. Igår intervjuades Victor Bernhardtz, som trodde på kön som en social konstruktion, och Mikael Landberg, som sade "Men att hävda att alla skillnader mellan kvinna och man är skapade av lekkamrater, föräldrar och samhälle är befängt.
Jag antar att ni förstår vem jag håller med mest.
Men likväl var Landberg den ultimata sortens biologist:
"Det bör dock understrykas att inga könskillnader kan rättfärdiga att en individ behandlas utifrån sin grupps genomsnittliga egenskaper."
Just så! Oavsett om det nu är så att kvinnor i allmänhet är mindre tekniskt begåvade än män, så ska ingen tro att Pelle är bra på teknik bara därför, eller att Lisa inte borde bli civilingenjör, fast hon tycker att sånt är skojigt.
Jag tror visserligen inte att östrogen gör människor mindre tekniskt begåvade, men voila, även om man är så korkad att man tror sånt, så har jag ett argument mot det med. Det känns bra, tack.

Jag tror att jag vill fortsätta vara arg. Trött på alla dessa jävla normer. Trött på att få det faktum att jag inte har någon relation sammanblandat med mitt människovärde.
Parnormen, alltså. Jag avskyr den. Och kom inte och säg att den inte finns. Är inte Eva en mer lyckad människa om hon har ett förhållande? Oavsett om det är med en annan kvinna? Det är värre att vara ensam än att vara homosexuell. (Och det säger fan inte lite. Hej, heteronorm.)
Visst, det är jävligt illa att vara ensam. Det tär en människa sönder och samman. Men det är nu inte samma sak att vara ensam som att vara ensamstående.
Jag är övertygad om att jag kan ha ett fullt och rikt liv utan ett förhållande. Om jag har vänner, tillit och någon form av kroppskontakt. Jag vet att jag personligen skulle klara mig bra på kramar och att ha en systerson somnandes i knäet.

Faktum är att jag vaknar om morgonen och rör vid min egen hud och är glad över detta. Att min kropp är just min kropp. Att ingen gör anspråk på den. Att all erotisk beröring jag ger är en gåva, är en tillit, inget som någon har rätt att kräva. Att ingen har krav att ställa på mig.
Det är så fritt att vara singel. Inte fritt att leta någon ny. Fritt att också låta bli. Fritt att vara den enda som rör vid mina höfter.
Det är bra för mig att vara i Smålandsstenar nu. Jag hade jagat mer beröring, mer bekräftelse, annars. Inte vågat stanna, inte vågat titta på min hud, känna hur kall den är, hur förvridet och tilltrasslat mitt hjärta är, hur jag behöver stanna här, snurra ut.
Nej, det handlar inte om att stanna upp lite, för att kunna ge mig in i karusellen igen. Det handlar om att stanna upp, titta på karusellen och överväga om det alls är en karusell jag har lust att åka med. Oavsett om majoriteten av jordens befolkning, minus munkar, nunnor och några som betecknas som misslyckade, åker med.

Annars? Björns vänner är mitt bästa band just nu. "Flicka vad är det du vill mig?" får mig nästan att vilja kroppslängta igen, bara för att kunna använda ordet "kaut" om mig själv. Skånska är värsta bästa språket.
"I min lägenhet" är också en bra låt. Att kunna rimma "henne" med "hårspänne" är fett med kredd, som de nästan säger i Amerika.

Nu ska jag ta ett brev till Stina till postlådan. Jag är ledig imorgon också, så vi hörs nog.

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok