16 juni 2003
Vissa dagar är inte bra dagar.
Idag fick jag brev från Biskops-Arnö och inte kom jag in i år heller. Det är svårt att komma ihåg att jag ju inte vill gå där, åtminstone inte till hösten, och att min ansökan var en "ja, varför inte söka" med David som referens.
Man vill ju bli havd. Man vill ju vara åtrådd. Man vill ju vara bra nog, duga till.

Ensamheten, den tär så. Jag blir galen. Det är inte bara ett tomt uttryck. Jag blir knäpp. Självförtroendet blir så där skevt igen.
Det brukade inte vara såhär. Jag brukade kunna hantera all denna tid utan ansikten, samtal.
Nu; det går inte. Och det är förstås mycket logiskt. Människor är som allt annat knark. Beroendeframkallande.
Jag fick visserligen brev från Klara och gästboksinlägg från Jonas idag. Men det är svårt att lita på text. En gång tyckte jag bättre om det, handfastheten. Nu har jag tröttnat. Jag vill se och prata med och kanske röra vid. Jag vill det riktiga livet.

Idag är en sådan dag då det känns som om det där livet inte kommer komma tillbaka, som om Wik var en lycklig dröm, som om det här är allvar, på riktigt. Jag vet ju att jag flyttar till hösten, om 2½ månad, oavsett fucking Biskops och Skurup. (Herrejesus, jag ville ju inte gå, det är ju inte det. Jag ville bara bli bekräftad.)
Jag vet, egentligen, men det känns inte så. Det kan inte gå in i hjärtat. Där sitter en klump gråt och dinglar med fötterna och tänker alls inte flytta på sig. I stället spottar den förtvivlanskärnor i riktning mot hjärterötterna.

Det finns lycka. Den är till för mig också. Jag måste sluta fjolla mig. Det här är bara angst. Det är inte konstruktivt.

Jag önskar att något ville hända. Något roligt. Innan Arvikafestivalen. Det är hur jävla långt som helst till Arvikafestivalen.

Men jag ska åtminstone stå för mina egna principer och inte tröstkonsumera. Jag var nära att klicka på jajemän-knappen på Apples svenska hemsida och beställa mig en dator för 13000kr. Det är ju rätt mycket pengar, och jag hejdade mig i tid. Jag _behöver_ egentligen ingen ny dator. Jag kan be om att få vår gamla, som står på min brors rum.

Ynk, men det går över. Jag behöver ingen empati. Eller jo, det gör jag visst, men jag vet inte om jag kan ta till mig den i alla fall.

Pello revolvers, Björns vänner och Last Days of April. Hjärta.
(Jag vill fortfarande ha den andra Andersson Wij-skivan, men jag har fortfarande kraft att stå emot.)

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok