8 juni 2003

aldrig mera älska ska jag göra

Den här skörheten, den rasar över mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Alls inte. Det finns att jag vill gömma mig för världen. Det finns att jag vill hänga mig i någons händer, vara en tyngd mot jorden.

Det är nu jag går sönder. Det är nu jag inte orkar mer. Det är nu det inte finns några milda drömmar att hålla fast vid.
Jag kan inte minnas vackert. Jag kan inte minnas. Jag vet att det vackra är lögn. Jag vet att allt är ihopljuget i efterhand.

Jag har blivit sådär klängig till musik igen. Jag söker tröst. Det är mycket patetiskt. Som om Elliott Smith eller Andersson Wij eller Last Days of April skulle bry sig. Jag har köpt skivan, tack och adjö.

"du vaknar med en isbit i blodet
räknar vännerna
och du hör Kains rop:
vem som helst kan döda mig nu"
Tomas Andersson Wij
Skörheten.
Dödligheten som rasar
över mig
rasar.

Hur ska jag orka detta? Säg mig hur jag ska orka detta. Det är ensamheten, den är min puls nu. Den slår så. Jag vet inte hur jag ska orka. Som om hjärtat slutat slå. Som om ensamheten bultar sönder.

aldrig mera älska ska jag göra

Jag vet ju hur det går, jag vet ju hur det går, jag vet ju att man har sig själv och ingen annan, jag vet att mitt hjärta alltid slår mest, slår så, slår av ensamheten, slår så, slår sönder.

För varje gång jag vaknar och det bara är jag, alltid bara jag, för varje kväll som telefonen inte säger något, för varje skrivet meddelande som jag får akta mig för att inte greppa för hårt i, faller jag, jag faller.
Ensamheten, desperationen, de pressar sig framåt uppåt. Jag faller.

Hur ska jag orka detta?
Det är en hjälplöshet överallt ikring mig. Jag förmår inte. Mina skivor ligger kvar i en flyttkartong. Vattenfärgerna har stått där på golvet en vecka nu. Telefonnumrerna som ingen kan ha menat allvar med att ge mig ligger utströdda. Dokumenten gapar tomma. Jag stänger dem med några skrivna fraser, värdelösa, egentligen inte värda att spara. Till och med den blommiga dagboken tiger. Biter ihop med blålinjerade rader.
Det närmar sig att jag går för nära, säger "hjälp mig för helvete jag måste någon"; det närmar sig att jag håller för hårt i något som är sprött, att jag hänger för mycket, klamrar.

Jag är så tung och jag kan inte bära min egen vikt längre och

jag överlever det gör jag alltid det här är dagens i-landsproblem och det finns de som blir våldtagna misshandlade bespottade ignorerade det finns alltid de som har det värre
Jag är så jävla förmäten jag begär så för mycket.

(Men rör mig inte för helvete låt bara bli klicka bara vidare gör det bara för helvete jag hatar dig fattar du vad jag hatar dig jag måste hata alla så att jag inte älskar för mycket så att jag inte klamrar mig fast vid något som är för skört.)

Hade det varit på Wik hade jag satt mig i ett allrum vilket som och hållit människor omkring mig och det hade kunnat hjälpa. Ge mig distraktion.

(Det är "Boys don't cry" på tv ikväll. Det sägs att den är hemsk. Men flickor får gråta. Ge mig distraktion.)

/Karin

senast   äldre   hem     gästbok